Kennel Raciels

Lena Nikkinen

Jag har alltid älskat hundar. Jag har nog ärvt det av min mamma och mormor. Jag önskade mig förstås alltid en hund när jag var liten, men vi bodde i höghus och resten av familjen var inte lika intresserade.

Min ”första” hund var en gammal norwichterrier, Uxi, som ägdes av ett äldre par i samma hus. Jag gick tålmodigt ut med honom varje dag i ur och skur. Sen kom Pajas, en stor vild blandraskille som ägdes av en svensk tjej som jobbade på Åland över sommaren och bodde hos oss. Hon jobbade natt, så Pajas spenderade största delen av dagarna tillsammans med vår familj på sommarstället. Det blev tomt efter honom så vi bestämde oss för att skaffa en egen hund. Golden Retrievern Zacco blev tyvärr bara drygt ett år. Efter honom kom labradoren Robin. Då var jag 12 år och satte igång med hundträning på allvar. Lydnadsprov och anlagsprov. Intresset var väckt! Robin stannade kvar när jag flyttade hemifrån, och efter några år skaffade jag en egen hund.

I november-87 fick jag Ronja, min första schäfer. Jag bodde på fastlandet då, och träningsmetoderna på klubbarna var väl inte vad man kan kalla moderna. Jag började redan då tycka att det inte kändes rätt att träna hundar på det sättet. I början av 90-talet flyttade jag tillbaka till Åland och kom i kontakt med de nya ”positiva” träningsmetoderna, mestadels från Sverige. Sedan dess har jag skaffat mig mycket kunskap och erfarenheter, dels genom träning och tävling med mina egna hundar (schäfrar och labradorer), och dels genom att gå kurser och själv vara kursledare. Jag har också arbetat som tjänstehundsförare i tullen i 10 år. Jag tycker att det är härligt att se mina hundars glädje och framsteg de gör i träningen, men också att hjälpa andra hundägare nå mål med sina hundar. Vare sig det gäller vardagsproblem eller tävlingsträning.